Något som numera står klart är att duktiga och framgångsrika idrottare är mera benägna att våga hugga på chanser än andra. Detta stämmer naturligtvis inte alltid, men rent generellt sätt så kan man säga att en tro på sig själv är viktig för att lyckas, något som även bäddar för en benägenhet att våga ta en och annan chans när de väl uppenbarar sig.
Många idrotter är idag oerhört snabba med små marginaler. Ofta är det därför de atleter med en stor tro på sig själv och sin egen förmåga som i slutändan står vinnande. Här handlar det inte bara om alla positiva psykologiska aspekter som spelar in, utan även att man lägger tvekan åt sidan. Skillnaden mellan att tveka när en potentiellt gynnsam situation uppstår eller att direkt bara hugga på ett läge är milsvid, då någon som hela tiden måste analysera något in i minsta detalj alltid kommer vara nummer två.
De finns med andra ord ofta ett värde i att då och då råka gå bort sig en aning och göra fel, om det är så att det i majoriteten av alla tillfällen faktiskt är en till gagn. Risker är dock något som man har råd att undvika om man vet med sig att man är betydligt mycket bättre än sin motståndare, men om marginalerna som sagt är små, så finns det mycket att vinna på att vara den som är hungrigast på de lägen som uppstår.
Det betyder dock inte att man helt och hållet ska slopa sin tankeverksamhet och hoppa huvudstupa in i vad som helst, utan mer att man måste vara redo att förr eller senare välja sitt läge, även om det finns en viss risk att saker och ting inte gå i lås. Ett bra exempel är bland annat när ett hockeylag tar ut sin målvakt ur kassen även fast riskerna ökar att motståndarlaget gör ytterligare ett mål, eftersom man ändå redan ligger under.
Ja, man måste helt enkelt våga vinna och inte vara rädd för att förlora. Kanske är det också därför som så många idrottare också lockas av sådana spel som poker och liknande företeelser, eftersom de någonstans innerst inne har vad som krävs för att bli en vinnare även här.